I fredags sa jag upp min lägenhet. Jag fick signera på samma kontrakt som jag skrev under på när jag flyttade in för fyra år sedan. Min handstil var EXAKT likadan. Kändes lite tråkigt på någe vis att autografen inte hade blivit snyggare och mer vuxen. Som mammas. Den är snygg.

Jag har handlat på samma ICA i Karlstad i tre och ett halvt år. Jag älskar mitt Ica. Det ligger i mitt hus, har öppet till 23 och har alltid färskt bröd. Jag känner igen alla som jobbar där, och snackar vanligtvis med den som sitter i kassan när jag ska betala.Man får alltid pruta några kronor om det skulle vara på det viset, och jag har även konstaterat personalens vänlighet mot äldre damer som inte vet hur och när de ska dra sitt ICA kort.Jag kan aldrig handla där igen.Vissa människor blir våldsamma när de dricker alkohol, vissa blir svarta i blicken och säger taskiga saker som de inte kommer ihåg dagen efter. Vissa ringer sina ex och gråter ut eller tappar bort jackan och somnar på bardisken.Det problemet har jag aldrig haft. Men, jag pratar. Jag öppnar mig och pratar om saker som då, i stundens hetta, känns hur naturliga som helst. Jag kan prata med taxichaffisen, med bartendern, med hundar, uteliggare och folk jag inte känner. Jag blir glad och lycklig och tycker att det är tråkigt att man dagligen går igenom vardagen utan att prata med sina medmänniskor. Jag blir inte en annan person efter att jag har druckit några glas vin. Jag blir liksom bara MER. Av mig själv antar jag. När jag i Fredags var ute i glada vänners lag, och accompanierad av ett värmlänskt coverband hittade jag en förlorad vän. Ica-tjejen.Innan jag kunde konstatera varifrån jag kände igen henne så trodde jag att hon var en kändis eller en gammal klasskompis. Hon blonda, söta, med rappa fingrar och huvudet fullt av plu-koder och varunummer. Jag blev så glad att se henne så att jag kramade henne. Du är ju min Ica-tjej! sa jag. Hon kände igen mig och därmed var fördämmningen bruten. vi diskuterade ALLA. Tjefen som alltid säger hej, den ryska gubben i charken, han söta mystiska killen och han som börjar bli tunnhårig i relativt ung ålder.För ett ögonbligg kändes det som om Ica-hagahallen var min arbetsplats, och hon välkomnade mig i mina funderingar. Han den där med rockabillyfrisyr.. Har han ihop det med hon med tänderna? Luktar inte han lite sprit??Det mest pinsamma och patetiska av allt var att jag bad henne hälsa! Till sina jobbarkompisar! hahahaha.Mitt fina Ica. jag kommer aldrig mer att kunna handla där. Jag kommer att bli tvungen att be bänk-a-lagarna och Hagas mest socialt utsatta att köpa ut. Mat. Nu ska vi se: En längtan, en bit grevé, snabbkaffe och socker. Och just ja, här är 30 spänn till två kalla 3.5 or.

Hej alla vänner!Har haft opponering idag, det gick faktiskt jäkligt bra! Känner mig nöjd med den responsen jag har fått. Nu skålar David så jag måste gå. är på förfest........(5 minuters paus)Ah... David skålade för det som Nadja (hans tjej) har i magen. Fy fan vad livet är vackert!!

6. Egna reflektionerDet finns inga regler om vilka som får skaffa barn, du kan vara psykiskt sjuk, våldsam, missbrukare eller kriminell. När du föds har du ingen garanti att hamna hos en familj som kommer att välkomna dig eller ge dig den kärlek och trygghet som du behöver. Det finns barn som får gå och lägga sig hungriga varje kväll för att det inte finns pengar till mat. Det finns barn vars enda trygghet är fröken på dagis. Chansen att jag som lärare kommer att träffa ett sådant barn är stor. När man själv är uppvuxen i ett kärleksfullt hem med trygga föräldrar, är det svårt att tänka sig hur livet kan se ut för barn gruvar sig för att bli hämtade från förskolan. Jag tror att barndomen formar oss som människor. Även den tid då vi var spädbarn och den tid vi inte minns kommer att ge form åt den person vi blir sedan. När man väljer att arbeta med barn, gör man förhoppningsvis det för att man har ett genuint intresse för barns utveckling och känner respekt för deras väsen och natur. Jag har sett barn som far illa. Jag har träffat barn som har smutsiga kläder och som luktar instängd cigarettrök. Jag har träffat småbarn vars föräldrar gett dem cocacola i nappflaska för att de ska sluta gråta, barn som i fyraårsåldern som har så mycket karies i tänderna att de håller på att ruttna bort. Jag har i efterhand många gånger ställt mig själv frågan, varför gjorde inte jag något? Varför ringde inte jag till de sociala myndigheterna? Jag kommer ihåg precis ihåg hur jag tänkte. Det är inte min ensak. Jag vet ju att familjen redan har en ”soc-kontakt”. Inget blir bättre för att jag ringer och gnäller på en slarvig morsa. När jag har gjort mina intervjuer har jag slagits av hur mycket jag vet nu, om man jämför med många andra. Personer som har jobbat i barnomsorgen i 30 år och fortfarande inte vet sina skyldigheter om de misstänker att barn far illa. Ganska intressant är det att de som på frågan om de tror att det är lätt eller svårt för förskolepersonal att anmäla, svarar lätt, de har heller själva aldrig gjort någon anmälan. Det är svårt att anmäla, det är olustigt och det krävs mod. Vi lever i en kultur där familjens integritet är helig och att rota i andras privatliv är inget man vill åta sig. Flera av personerna jag har intervjuat säger att det är en slags kränkning av familjen att göra en anmälan. Man är då oerhört rädd att göra fel, att sedan stå med skulden och utpekas som den som kanske ha splittrat en familj eller kommit med falska anklagelser om barnmisshandel eller kanske till och med sexuella övergrepp mot ett barn. Antagligen det värsta brott en människa kan göra på jord. Det är så ofattbart, och därför så svårt att ta till sig. Som Britt Persson skriver i Det tidlösa våldet; Steget mellan ”jag kan inte förstå” och ”jag kan inte tro” kan vara kort. Att barn misshandlas eller utnyttjas av sina närstående som borde vara barnens största stöd i livet, är så tabubelagt och framstår som så ofattbart för de flesta av oss, att vi gärna vill tro att det inte inträffar. Vårt förnuft och vår känsla blockeras. Jag läste på BRIS hemsida; man anmäler inte föräldrarna. Man anmäler sin oro för barnet.Barnet ska alltid komma först. Jag tror att det gäller att ha en grund att stå på och vara säker på sina egna värderingar och sin människosyn. Att ha kunskap om barns utveckling och kunna lägga märke till eventuella varningssignaler är inte bara essentiellt, utan kan faktiskt handla om liv och död.

Minen hos en amerikansk kvinnlig juvelerare när man förklarar att man vill ha en förlovningsring som är ganska enkel, går att jämföra med minen hos en amerikansk subway-anställd när man säger att man inte vill ha fyra olika köttpålägg på mackan, bara ett. Eh,(Försöker verkligen förstå) Hur tänker du nu?