Mia Skäringer som whitetrashmorsan Tabitha från Karlskoga!

Jag har blivit utmanad av Tove att berätta sju sanningar om mig själv.

Jag tycker själv att jag är väldigt rolig ibland!

Men samtidigt kan jag känna mig superpuckad och tappa talföret helt då jag träffar någon som jag ser upp till.

När jag var liten hade jag ofta obehagskänslor som i en vuxens liv skulle definieras ångest.

Något jag fortfarande får ibland, nästan bara på våren.

Jag är inte så bra på alfabetet.

(Måste rabbla för att komma ihåg om t. ex p kommer före eller efter r.) Och jag har lärarexamen. Det är faktiskt lite pinigt.

Jag är inte så bra på klockan

Om klockan inte har några visare så jag jag emellanåt ha vissa svårigheter att urskilja om klockan är halv 7 eller halv 8. Lärarexamen, som sagt.

Jag tycker inte om när folk säger att jag är glad och sprallig.

Punkt.

Jag har jättemycket fördommar.

Jag har dåliga tänder.

Har säkert gjort 3-4 rotfyllningar, har bettskena och har lagat ett tiotal hål.

Skulle egentligen skicka utmaningen vidare till 7 andra bloggare, men jag känner ingen, typ.

Jag har ett tal som förföljer mig. 22.22.

Jag skulle kunna nämna otaliga gånger då jag slängt en kik på digitalklockan/innomhustermometern/dvdspelaren och så visar den just det talet. Varje gång slår hjärtat ett extra slag och jag undrar om det är någon/något som försöker säga mig något? Härom sistens så kaikade dvd-filmem ihop efter 22 minuter och 22 sekunder. Fett läskigt.

En gång berättade jag detta för min självutnämnde guru Peter Orevi och han hade en jättebra teori som jag funderade ett tag på. Nästa gång jag träffade honom och ville ställa en följdfråga så hade han glömt allt. Konstigt och märkligt? Eller bara tillfälligheter?

För att inte Micke ska komma hem till ett kylskåp a´la ransoneringstid, gick jag idag på Vi vid Fridhemsplan för att handla hem hans favoritgrejer! (Tro mig, när man varit i USA en månad så längtar man efter grovt bröd, leverpastej och kokt potatis!) När man är på Vi-butiken vid Frippan får man inte vara stressed, det är trångt (även om det är så stort) och det är mycket pensiosar där. Inte den amerikanska sorten med blått hår, solhatt och gympaskor, utan våra vanliga svenssonseniorer, ni vet hur de ser ut. Så jag gick där i godan ro, samtidigt som jag ursäktade mig när jag försökte hitta mejeriavdelningen.

Eftersom jag själv jobbat som demotant (produktdemonstratör) så försöker jag konsekvent undvika provsmakningsborden, främst för att jag vet hur snuskiga folk är som står och pillar på grejerna med sina prinskorvsfingrar. Något som heller aldrig slår felvid demoborden, är att folk lämnar sina kundvagnar vind för våg mitt i gången när de ska gratisäta och gör det omöjligt för sina medhandlare att komma fram.

Idag hamnade två tanter nästan i handgemnäng pga att den ena tanten gjorde det så gott som omöjligt för andra att närma sig provsmakningen. De fräste riktigt om dem! Det slutade med att tant # 1 körde in sin kundvagn i den andras, så att hennes nedsatta flitiga lisa ramlade omkull. Jag kunde stannat kvar och beskådat spektaklet, men någon måtta får det ju vara.

Jag var ju tvungen att åka hem och göra det hemtrevligt för min fästman. (Jag borde kanske medlat? Jag är jättebra på att medla, lätt i klass med Carl Bildt och dr. Phil)

Brukar aldrig hitta något på rean. Tycker det är mest tröttsamt att stå och svettas i vinterjacka och dra i akryltoppar på fulgalgar på H&M, trängas med barnvagnar och folk som tydligen tycker att det är en jättebra idé att ta med sig sina två-åringar när de ska shoppa.

Men på rean i mellandagarna såg jag ett par superfina sandaletter på scorett. De var mörkbruna i skinn och nedsatta från 899 till 399. Ett par supersnygga gå-bort-skor i prima kvalitet som andades en aning uteservering och cosmopolitan. Tillfredställelsen av att göra ett rik kap gör mig nästan lite upphetsad, och med skorna i ett fast grepp ställer jag mig i kö, där jag trängs med mammor med tonårsdöttrar och föräldrar till skrikande tvååringar. När jag ska betala skorna säger scorett-tjejen,

- Jo, just det, de här kommer som en 36:a och en 35:a.

-Hur menar du då? Du menar att det är olika storlek på skorna?

- Ja just det. 36 på högerfoten och 35 på vänster.

-Men jag har ju 36.

-Man har ju nästan alltid olika storlek på fötterna!

-Men jag har 36 på båda. Finns inte båda skorna i 36?

-Våra kunder tycker att det är jättebra att det ibland är olika storlekar.

-Inte jag. Mina fötter är storlek 36.

-De finns i rött.

(Här tänker jag bara på Carson i Fab 5; "Red shoes are for children and hockers")

-Inte i brunt alltså?

-Nej tyvär.

-Jaha, nej men tack ändårå.

Jag känner ingen som har olika storlekar. Men det är kanske inte sådant som folk skyltar med.

Namnskyltar på barnvagnar

Har ni tänkt på att det är bara töntiga namn på de? Typ Kevin och Tindra. Roligt det skulle vara att skriva Doktor Chivago, King Kong eller Lasse Kronér på någon, bara för att göra folk förvirrade.

Djursjukhuset

Känns en smula snurrigt att mumsa i sig stinaskyckling framför tv´n, samtidigt som universitetsutbildade människor utför en bypassoperation på en undulat eller gör en blodtransfusion på en dansmus. Tillståndet är kritiskt men stabilt..

Butiksbiträden som inte lärt sig hur man lämnar växel.

Jobbar man 40 timmar i veckan med att ge tillbaka pengar till folk, så borde man väl efter en tid lära sig det effektivaste sättet? Det är aldrig särskilt smart att lämna tillbaka 49 kronor genom att lägga sedlarna först och mynten sen i kundens hand. De ramlar alltid på golvet. Sopor.

Jag åker tantexpressen varje dag. Tantexpressen är dock bara tantexpressen mellan kl. 9 till 14, då alla damer och farbröder 75-90 år åker buss. Min tantexpress heter 114 Minneberg. Efter kl 14 är det sent på aftonen och dags för middag och tupplur, för att sedan fika några gånger innan pappiljotterna och läggningsvätskan åker i lika snabbt som löständerna åker ur och det är dags för natti natt.

I Fredags slutade jag klockan 14 och då överhörde jag två farbröder på bussen. Ibland tror jag att gamla människor pratar med varandra, inte för att de nödvändigtvis känner varandra, utan för att de har just åldern gemensamt. De ser på varandra i samförstånd, när bromsen på rollatorn trögar sig, eller när dramatenhjulet fastnar i bussätet.

80+ Farbror#1: Tjena Sickan. Allt väl?

80+Farbror#2: Joo tack, man ska inte klaga.

(Här stänger jag av min mp3 och tjuvlyssnar, för jag är intresserad av gamla människor. Jag hoppas att de ska prata om hur det var när de var unga!)

Farbror #1: Men vilket jäkla väder. Flera plusgrader och regn mitt i januari.

Farbror#2: Jaa, annat var det under krigsåren (Yes!)

Farbror #1: Jomän, 30 grader kallt. Men vackert var det.

Farbror#2: Var du inkallad då?

Farbror #1 Ja visst jag var i Eslöv, flygvapnet.

(Här är öronen spetsade till tusen! Jag ser Richard Gere i Yanks, framför mig!! Jag är beredd att åka en hållplats längre än jag ska, för att få höra fortsättningen.)

Farbror #1 Åh fan. (Tystnad) Vet du hur det är med Rune förresten?

Farbror#2 Njäe, Inget vidare, Den stackaren ramlade ju på isen och bröt lårbenshalsen före jul, och nu bara sover han visst hela dagarna.

Farbror #1 Åh faen. Märta då? Jag har inte sett henne på bridgen?
Farbror#2 Märta gick bort i november vill jag minnas.

Nu ska damen brevid mig tränga sig ut med 14 kassar från rean, och farbröderna ska visst också gå av. Farbrorn som var stridspilot under andra världskriget, stödjer sig med sin käpp och några ungdomar suckar och verkar tycka att det tar alldeles för lång tid. Själv är jag rörd, och lite kär.

Jag kollade in på Elita Löfblads blogg. Ni vet hon som var med i big brother för några år sedan, tjatade i tre månader att hon inte hade någon hårfön eller fotfil, och som snodde Dolly Partons bevingade ord; Vet ni hur dyrt det är att se så här billig ut??

Säkert en gullig tjej som inte vill någon illa, men i sin blogg skrev hon hur äcklad hon blev när hon och hennes kompis tog en cola light i sturegallerian, och en mamma med sitt lilla barn drog fram pattarna och började amma.

Både Elita och hennes kompis blev så bestörta av detta blottande på allmän plats att de knappt klarade av att fortsätta shoppa.