Jag åker tantexpressen varje dag. Tantexpressen är dock bara tantexpressen mellan kl. 9 till 14, då alla damer och farbröder 75-90 år åker buss. Min tantexpress heter 114 Minneberg. Efter kl 14 är det sent på aftonen och dags för middag och tupplur, för att sedan fika några gånger innan pappiljotterna och läggningsvätskan åker i lika snabbt som löständerna åker ur och det är dags för natti natt.

I Fredags slutade jag klockan 14 och då överhörde jag två farbröder på bussen. Ibland tror jag att gamla människor pratar med varandra, inte för att de nödvändigtvis känner varandra, utan för att de har just åldern gemensamt. De ser på varandra i samförstånd, när bromsen på rollatorn trögar sig, eller när dramatenhjulet fastnar i bussätet.

80+ Farbror#1: Tjena Sickan. Allt väl?

80+Farbror#2: Joo tack, man ska inte klaga.

(Här stänger jag av min mp3 och tjuvlyssnar, för jag är intresserad av gamla människor. Jag hoppas att de ska prata om hur det var när de var unga!)

Farbror #1: Men vilket jäkla väder. Flera plusgrader och regn mitt i januari.

Farbror#2: Jaa, annat var det under krigsåren (Yes!)

Farbror #1: Jomän, 30 grader kallt. Men vackert var det.

Farbror#2: Var du inkallad då?

Farbror #1 Ja visst jag var i Eslöv, flygvapnet.

(Här är öronen spetsade till tusen! Jag ser Richard Gere i Yanks, framför mig!! Jag är beredd att åka en hållplats längre än jag ska, för att få höra fortsättningen.)

Farbror #1 Åh fan. (Tystnad) Vet du hur det är med Rune förresten?

Farbror#2 Njäe, Inget vidare, Den stackaren ramlade ju på isen och bröt lårbenshalsen före jul, och nu bara sover han visst hela dagarna.

Farbror #1 Åh faen. Märta då? Jag har inte sett henne på bridgen?
Farbror#2 Märta gick bort i november vill jag minnas.

Nu ska damen brevid mig tränga sig ut med 14 kassar från rean, och farbröderna ska visst också gå av. Farbrorn som var stridspilot under andra världskriget, stödjer sig med sin käpp och några ungdomar suckar och verkar tycka att det tar alldeles för lång tid. Själv är jag rörd, och lite kär.