Jag hittade ett tal som Astrid Lindgren höll vid mottagandet av Tyska Bokhandelns Fredspris i Frankfurt den 22 oktober 1978. Här är slutet av det talet när hon berättar om en kvinna hon träffat och hennes historia angående barnaga:Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, "spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten".Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!Nå, men om vi nu fostrar våra barn utan våld och hårda tyglar av något slag, får vi då fram en ny människoart som lever i evig fred? Bara en barnboksförfattare kan väl hoppas något så enfaldigt! Jag vet att det är en utopi. Och visst finns det så mycket annat i vår stackars sjuka värld som också måste ändras för att det skall kunna bli fred. Men vi har i detta nu - även utan krig - så ofattbart mycket grymhet och våld och förtryck på jorden, barnen är sannerligen inte okunniga om det. De ser och hör och läser om det dagligen och tror väl till sist att våld är ett naturligt tillstånd. Måste vi inte åtminstone i våra hem genom vårt eget exempel visa att det finns ett annat sätt att leva? Kanske vore det bra, om vi la en liten sten på kökshyllan som en påminnelse både för barnen och för oss själva: aldrig våld!Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden."