När min pojkvän var 19 år råkade han ut för en hemsk olycka. Året var 1998, han hade tagit studenten året tidigare, jobbade på ICA men hade plats på KTH till hösten. Han spenderade sommaren, som så han alltid gjort, i Stockholms skärgård. Familjens sommarhus på Yxlan var en perfekt tillflykt från det hektiska livet i förorten. Resten av hans familj packade sina i väskor för att bo på landet hela sommaren. Det var detta man såg fram emot hela året. Ljusa sommarkvällar och lata dagar med familj och vänner. Inga tider som skulle passas, ingen stress eller låsta dörrar. Micke som alltid varit lite av en rastlös själ klarade inte av avskildheten och livet på landet i mer än några dagar åt gången. Hans mamma har berättat att när han var liten hade han så mycket spring i benen att han inte ens klarade att sitta still och titta på barnprogrammen. Att vara 19 år och ha tillgång till en tom lägenhet hemma i stan spelade säkert även det sin roll, för i den här åldern var Micke aldrig ute på landet mer än några dagar i taget, sen fick han lappsjuka och ville att det skulle hända någonting annat än att prata med mormor på landet, fika, bada och ligga i hängmattan.Mickes olycka inträffade just en sån här varm, ljus sommarkväll. På väg till kiosken på Furusund för att köpa cigaretter, blir Micke som sitter i förarsätet på sin bil, bländad av solen. Han tappar kontroll över det skenande fordonet och kör av vägen. Bilen voltar flera gånger och Micke, som inte hade säkerhetsbälte, slungas ut genom fönstret och blir liggande flera meter från bilen, blödande och medvetslös. I bilen sitter Mickes tre vänner, oskadda på sånär som lite skrapsår och ömma leder.På olycksplatsen larmar Mickes kompis 112 och han ringer även till Mickes föräldrar. -Vi har kört av vägen, säger han. -Jag tror att Micke har brutit benet!Till olycksplatsen kommer Mickes mamma, pappa och då 12-åriga lillasyster. De möts av en hemsk syn. Micke är kritvit och blöder. Han ligger i en taggig buske som har gjort blödande revor på armar och i ansiktet. Han är vid medvetande och pratar med sin mamma helt till helikoptern kommer. Han säger att han inte kan röra benen. Han känner ingenting.Första natten efter olyckan uppskattade läkarna på centralintensiven vid Karolinska sjukhuset Mickes chans att överleva till 10 %. Mickes bröstben var av, flera revben, han hade en punkterad lunga, men av alla de skador som Mickes kropp fått, var de på nacken de mest allvarliga. Det var de som hade orsakat förlamningen. Man har sju kotor i nacken. Den nedersta, den som "står ut" när man tittar ned i bröstet kallas c7. Den övanför c6 och så vidare. Mickes sjunde kota var krossad och även i viss mån den sjätte. Jag träffade Micke sommaren 2004, 6 år efter hans olycka. Jag skulle jobba på ett läger som rekryteringsgruppen anordnade. Ett läger för nyskadade personer med nack- och ryggskador. Personer som, precis som Micke, varit med om traumatiska olyckor, vanligtvis dyk- eller trafikolyckor. Jag träffade personer som fått en helt ny vändning på livet. Från att ha varit en frisk och som regel äventyrlig och självständig person, till en handikappad, en invalid, och (enligt dem själva) totalt beroende av andra.Micke jobbade även han på lägret. Han hade, som en följd av sitt handikapp, ägnat en stor del av sin fritid till att uppsöka andra ryggmärgskadade. Nyskadade personer som ligger på sjukhus och tror att livet är slut för att man tvingas sitta i rullstol. Jag minns att han berättade för mig att han ganska snabbt gjorde ett val efter sin olycka. Eller, det var snarare aldrig aktuellt för honom att aldrig kämpa. Han ville ha sitt liv tillbaka, ett liv utan bitterhet. När jag ser bilder från det första året efter Mickes olycka, känner jag inte igen honom. Han vägde 55 kg och var väldigt blek. Han bestämde sig tidigt att det viktigaste i hans liv var att bli så självständig som möjligt. Första gången han satte på sig ett par jeans själv efter olyckan tog det en timme. Nu duschar han och klär på sig betydligt snabbare än jag…Att bli kär i Micke var inte särskilt svårt. (Nu kommer jag att dra lite klyshor..) Det första jag såg hos honom (efter att jag konstaterat att han var handikappad, och ABSOLUT inget för mig..) var hans ljusblå ögon och nästan vita ögonfransar. Sedan kunde jag ju inte hjälpa att lägga märke till hans vältränade axlar. En bright kille som jag attraherades av och gärna ville vara i samma rum som. Att han var sjukt intelligent var inte heller svårt att märka.Att skriva att jag inte tänker på Mickes handikapp, att jag inte reflekterar över det, vore inte sant. Däremot oroar jag mig aldrig för det. Jag är aldrig bekymrad för hur han ska klara sig eller hur folk ska bemöta honom. Han är psykiskt sett den starkaste person jag har mött. Något som jag fortfarande funderar lite på, det är när folk jag inte känner mig ber mig att beskriva min pojkvän. Att börja med att säga att han sitter i rullstol känns inte rättvist, det är ju en sådan liten del av honom. Jag brukar beskriva hans utseende och personlighet. Roligt blir det om jag får frågan om hans längd, ehh… 180 kanske??Människor blir ofta fascinerade när jag berättar om hans handikapp, de frågar försiktigt om han ALDRIG mer kommer att kunna gå eller om det blir jobbigt för mig. Som om jag vore hans hembiträde eller personliga assistent! Hittills i vårat drygt 2-åriga förhållande kan man räkna tillfällena på en hand då han bett mig om hjälp. Jag försöker att vara förstående och jag har hittills inte fått någon fråga jag inte kunnat/velat svara på. Vissa frågor kommer ju efter några öl.. Jag skulle vara precis lika nyfiken själv. Ps. Just det. Jag vill tipsa alla om den Oscarnominerade dokumentärfilmen Murderball, handlar om ett gäng killar i USA som håller på med samma sport som Micke, rullstolsrugbydsKramar Emmylou