Jag tänker ofta på gamla människor som inte har någon familj kvar. Kanske har de inga vänner heller.Tänk att gå igenom en dag, kanske en hel vecka, utan att någon pratar med dig! I stockholm är folk ganska duktiga på att ignorera varandra. Jag brukar sitta längst fram på buss 114 mot Minneberg och iakta människor när de kliver på bussen. Att passagerarna uppmärksammar busschauffören med ett vänligt leende eller en hälsning är ytterst ovanligt. Man visar sitt kort eller biljett i en sekund, med blicken riktad in mot bussen för att finna ett ledigt säte där man får sitta ostört. Busschauffören finns knappt. Det är en obetydlig skugga. En del av bussen. Lika viktig som skylten för maxpassagerarantal.Något som jag har fått med mig från min uppfostran, det är att man ska respektera andra individer. Man ska inte behandla andra människor som luft. -Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Så skriver författaren Hjalmar Söderberg i romanen Doktor Glas.Att inte bli uppmärksammad, att inte betyda något för någon, måste vara det värsta straff på jord. Att vara betydelselös och likgiltig.Jag brukar tänka på det varje dag och jag vet att jag kommer att föra det vidare till mina framtida barn. Ett leende kostar så lite, en hälsning, ett ursäkta mig, eller det bästa, en komplimang.Visst har vi alla varit med om det någon gång. Kanske står du och väntar på tunnelbanan, eller i kön till toan på krogen, så kommer det fram en person med vänliga ögon och säger: Vilen fin sjal du har! Eller, Så fin du är i håret. En sån sak kan ju rädda en hel dag. Och det kostar så lite.Emma