Jag läste häromdagen någonstans att i New york finns det speeddating för personer som letar efter vänner. Det var alltså ingen vanlig datingfirma utan endast en tjänst för personer som vill skaffa (nya) vänner i storstan.Jag har tänkt ganska mycket med det här på vänner på sista tiden. Vad innebär egentligen begreppet? Måste vänskap (tjejer emellan) innebära myskvällar med övernattning, känna att man kan gråta ut hos personen, evig solidaritet och dagliga telefonsamtal? I sånna fall har jag nog inte haft några vänner på 10 år.Eller innebär vänskap i min ålder att familjen kommer först, sedan vännerna? Att vänner är något man ägnar tid åt när man har en lucka i familjelivet eller när ens partner är bortrest?Häromdagen frågade jag en kollega hur det stod till med hans flickvän.Han skrattade lite generat.Jo, sa han. Hon tog bilen imorse till Hornstull från Medborgarplatsen med en madrass i baksätet för att ha en tjejhelg med sina bästa kompisar. De gör de några gånger om året, de är inte kloka.Ett sting av avundsjuka slog ner i mig. Gud, va mysigt det lät! Tänk en hel helg med att skvallra, laga middagar, kolla på tjejfilmer och dricka päroncider.Jag sa det det till honom också.Din tjej har tur som har så tajta tjejkompisar!Jag är ingen ensam person. Jag har alltid något att hitta på en lördagkväll om jag känner för det. Jag har alltid någon att ringa om jag känner för att ta en fika och snacka skit. Jag är trevlig och rätt snygg, jag har inte svårt att få kontakt med människor. Jag är, för att använda min syster Sofias uttryck, och något som även är typiskt för henne, en social kamilliont, som kan ha lika kul och släppa loss på en fest med punkare, som med fastighetsmäklare.Avsaknaden av Carrie-Miranda-Charlotte-Samantha vänskapen är inget som jag tänker på dagligen, det är heller inget som stör mig märkvärt. Jag skulle förvisso kunna säga att jag har den med mina systrar. Jag har även gjort avgörande val i mina liv som har försvårat för eventuella "bästisförhållanden". Jag har sedan 16 års ålder inte bott mer än 3 år i samma stad.Jag har, istället för ölhävartävlingar, såpabandy i overål med dekaler och nollning (om ni inte visste det, vanliga sysselsättningar under början av terminerna i Sveriges studentstäder), ägnat mig åt betydligt viktigare saker;kärleken. Jag har, varenda fredag, först tagit x2000 och seden tunnelbana till Alvik. Käkat Thaimat från stället med julbelysning året om, spelat mariokart och beskyllt Micke för fusk när han vinner, Badat badkar och somnat på Mickes arm. Det har varit mitt val, och för att vara ärlig så ångrar jag det inte en sekund.