Enligt Björnas brorsa ligger det till så här. Det fanns för länge sedan en tjej vid namn Yvonne som bodde i Hälsinggården i Falun. Hon och hennes väninna var kär i samma kille Vi kan kalla honom Torsten. Alla dessa tre, Yvonne, Torsten och väninnan var en kväll ute på lokal, på ett väl ansett uteställe vid namn ”Shopen” i Falun, (som tyvärr gått i graven). I fyllan och villan på Shopen hände det sig att Yvonne råkade hamna med den unge mannen på toaletten, och där hände det saker som inte lämpar sig i skrift i en blogg som ens föräldrar kan läsa. Tanken var ju givetvis att detta inte skulle komma fram i dagsljus, men till sist uppdagades hela historien och väninnan som var kär i Torsten blev ilsken. Hon blev jättearg! Och i affekt sprayade hon det värsta hon kunde komma på, på hörnet av stora torget, vid nuvarande Sörlins Sport. De bevingade orden SLEM YVONNE sprayades alltså på fasaden för att alla i Falun skulle få veta hur vidrig Yvonne varit, och sedan dess har det blivit en naturlig mötesplats för Faluns ungdomar .-Vi ses vid Slem…Ordet Slemyvonne har tagits bort av ilskna kommungubbar ett antal gånger, men namnet på väggen är lika svårt att utplåna som rödvin på vit matta. Det har inte dröjt många timmar innan någon har varit framme med sprayfärg och återigen namngivit hörnet och tillika träffpunkten vid stora torget. Falu kommun gav slutligen upp, och satte upp en etsad bronsskylt med mötesplatsens eviga namn. Slemyvonne.

Vaknade klockan 6 imorse av ett svagt pickande på axeln. Hämta...en...hink. Uääääääääää.Hulk hulk.Stackars älskling. Vinterkräksjukan. Inte roligt.Det sjukaste av allt är att jag mår hur bra som helst. Visst, om jag känner efter riktigt mycket så känns det kanske lite, lite märkligt i magregionen, men vem skulle inte känna så när man är accompanierad av kräkljud och stånk och stön. Så, ja, nu väntar jag bara på ett muller i magen och en kastspya a´la trainspotting.

Jag har glömt min pappas födelsedag. Fy fan för mig. Det är ju I-N-T-E okey!Ok om han fyllde år vilken tråkig septemberdag som helst, men han fyller ju på Lucia!HUR kunde jag glömma? Ja, ja. Får väl skylla på att jag är upptagen med plugg. Och bonde söker fru.Pappa, Förlåt. Jag älskar dig!

Man skruvar ju på sig.Nu när de har bestämt vilka av tjejerna de vill ha, så får de åka på resa. FlintMicke och han med dubbelhakan, Andreas verkar de ju vara lite drag i. Men han snygga, Per Martin. Vilken jäkla torrboll! Här får man åka på vinslott i Frankrike och han beter sig som om det var på dagsshopping till ullared. Bara reklampaus nu. Väntar på fortsättning.Ja, jag vet. jag ska plugga egentligen. Men det här kan man ju inte missa. Tänk om man kunde ha Per-Martins utseende och Mickes personlighet. Det KANSKE kunde duga åt Maggie!

Jepp. ja fega ur i sista stund. Vet inte riktigt vad det var som gjorde det, men det bara KÄNDES inte rätt. Kanske var det att läkaren jag var hos på kontrollen luktade krydda och gammal svett. Inte direkt något som jag tycker hör hemma i steril kirurgmiljö. Kanske var det för att jag inte kände mig så bra bemött som jag tycker att man ska bli när man slänger upp 20 lök ur egen ficka. Men, det fanns en ännu bättre anledning. Nattsurfade inatt på LASIC-metoden och jag läste på flera olika ställen att man inte fick ha linser en vecka innan operationen. Detta ha INGEN informerat mig om. Jag har haft linser varje dag. Allt kändes bara, jag vet inte, oseriöst?Ja, mina vänner. Verkar som om jag kommer att vara 4-eyed geek ett tag till.

a. Det blir inte bättre än så här. Eller vänta, JO det blir det visst ju!NO MORE GLASSES.Avsaknaden av ögonbryn, illasittande mjukisbrallor, mascaran från i förmiddags, krispet på hakan, min PMS som blir värre för varje månad och min fula ovana att ställa in tomma mjölkpaket i kylen kommer min kära Micke få stå ut med några år till. Eller helst jättejättemånga år till.

Yes. Den 12 december kommer att bli dagen då jag ska läggas under kniven, nja eller snarare lasern.Imorgon ska jag ta mig till Novius ögonklinik och förhoppningsvis (nån dag senare)kunna att se som en stridspilot. Jag har ett smärre problem dock. Jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån! De få personer jag känner i Stockholm som har bil är upptagna med (vad det nu är som skulle kunna vara viktigare än mig!!??) och jag kan ju inte gärna åka tunnelbana i blindo! Taxi törs jag heller inte ta. Tänk vilket ypperligt tillfälle för en elak ogärningsman till taxichaufför att röva bort mig! Jag kommer att bli inlåst i en källare med vatten och bröd, slutligen drabbas av ett stockholmssymdrom och börja klippa gräsmattan åt min kidnappare och inte rymma fast jag får möjlighet. Hur stor glädje har man av sina knivskarpa ögon då? Bara 20 lappar fattigare.hm. Skulle kunna be en sköterska följa mig till taxin och ta ett signalement av föraren innan jag sätter mig i bilen.Om nåt går fel tänker jag skylla på Yasmin. Det var hon som lurade in mig i allt det här. hjälp.

Jag hittade ett tal som Astrid Lindgren höll vid mottagandet av Tyska Bokhandelns Fredspris i Frankfurt den 22 oktober 1978. Här är slutet av det talet när hon berättar om en kvinna hon träffat och hennes historia angående barnaga:Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, "spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten".Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!Nå, men om vi nu fostrar våra barn utan våld och hårda tyglar av något slag, får vi då fram en ny människoart som lever i evig fred? Bara en barnboksförfattare kan väl hoppas något så enfaldigt! Jag vet att det är en utopi. Och visst finns det så mycket annat i vår stackars sjuka värld som också måste ändras för att det skall kunna bli fred. Men vi har i detta nu - även utan krig - så ofattbart mycket grymhet och våld och förtryck på jorden, barnen är sannerligen inte okunniga om det. De ser och hör och läser om det dagligen och tror väl till sist att våld är ett naturligt tillstånd. Måste vi inte åtminstone i våra hem genom vårt eget exempel visa att det finns ett annat sätt att leva? Kanske vore det bra, om vi la en liten sten på kökshyllan som en påminnelse både för barnen och för oss själva: aldrig våld!Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden."