Det åts tårta

Men festen var kul. Här är Linda, jag, Tobias och Petronella

Det var under våldsamma omständigheter Exilim ådrog sig sina alkoholrelaterade skador. Det var under natten till söndagen som Exilim, helt oprovocerat, hamnade emellan i en så kallad tuppfäktning. Två fullvuxna män, Nilsson och Svensson, utan några märkbara ouppklarade dispyter, skulle under glada hejarrop från åskådarna (mestandels medifolk, men det fanns även en Icakassörska från Hedemora) mäta sin styrka genom handgemäng. Huruvida Exilim låg i Nilssons byxkficka, eller om han bar honom i handen, råder det delade meningar om. Själv minns Nilsson inte, men han är övertygad om att skadorna på Exilim uppstod under själva brottningen. Exilim, som enligt vittnen, varit ganska närgången under kvällen och gång på gång tryckt upp sin lins i folks nyllen, blev efter första stöten medvetslös. Han lämnades över av Nilsson till sin ägare som förskräckt kunde konstatera att någon slags hjärt och lungräddning vore adekvat. Detta upprepades utan framgång. Omedelbar operation föreslogs, men nedröstades.Ägaren till Exilim tröstades av bloggsystrar som befann sig vid sammankomsten, och rådde henne att så snart som möjligt lämna in Exilim på reparation som givetvis Nilsson skulle debiteras för.Efter hemkomst lades Eximil på köksbordet, och med ledsen uppsåt och lätt sluddrande jäspningar gick ägaren till sängs. Det var dagen efter som det osannorlika skedde. Exilim var som ny! Inga tecken på slöhet eller oskärpa kunnde uppfattas, och med ett glatt surrande, kunde det själv, till sin ägares enorma förtjusning, ställa in objektivet och zooma in precis som vanligt! Summan av kardemumman är nog att Exilim sovit ruset av sig och själv återställt sig efter skadan. Bloggens liv svävar inte längre mellan liv och död. Den är räddad.

Fredagen var en lång dag. Den kändes som en hel helg.Demade choklad i södertälje, det tog sjukt lång tid att åka dig. Det var bussar och pendeltåg i all evinnerlighet.Väck mig mitt i natten och fråga mig något om Anthon Bergchoklad, och jag ska dra en lång harang om afrikanska bönor och hur nyttigt det är med mörk choklad. Sedan direkt hem till kusin My på Döbelnsgatan med nyinköpta Coop Forum underkläder eftersom jag såklart glömt att packa sådanna petitesser. Vi hade sushifest med vitt vin i massor och sedan bar det iväg till en ovanligt pretto bar på kungsholmen där det var meningen att man skulle kolla på videokonst istället för att dansa. Jag blev stående och såg en knasig film om en gubbe som blödde näsblod i 7 minuter. Sen sprang Olof in i Linda Rosings barm, och då kände vi att det var dags att pysa.Förresten. Det här med digitalkameror är ju en fantastisk uppfinning. Hon som kom på det förtjänar ju nån slags pris.

Jag läste häromdagen någonstans att i New york finns det speeddating för personer som letar efter vänner. Det var alltså ingen vanlig datingfirma utan endast en tjänst för personer som vill skaffa (nya) vänner i storstan.Jag har tänkt ganska mycket med det här på vänner på sista tiden. Vad innebär egentligen begreppet? Måste vänskap (tjejer emellan) innebära myskvällar med övernattning, känna att man kan gråta ut hos personen, evig solidaritet och dagliga telefonsamtal? I sånna fall har jag nog inte haft några vänner på 10 år.Eller innebär vänskap i min ålder att familjen kommer först, sedan vännerna? Att vänner är något man ägnar tid åt när man har en lucka i familjelivet eller när ens partner är bortrest?Häromdagen frågade jag en kollega hur det stod till med hans flickvän.Han skrattade lite generat.Jo, sa han. Hon tog bilen imorse till Hornstull från Medborgarplatsen med en madrass i baksätet för att ha en tjejhelg med sina bästa kompisar. De gör de några gånger om året, de är inte kloka.Ett sting av avundsjuka slog ner i mig. Gud, va mysigt det lät! Tänk en hel helg med att skvallra, laga middagar, kolla på tjejfilmer och dricka päroncider.Jag sa det det till honom också.Din tjej har tur som har så tajta tjejkompisar!Jag är ingen ensam person. Jag har alltid något att hitta på en lördagkväll om jag känner för det. Jag har alltid någon att ringa om jag känner för att ta en fika och snacka skit. Jag är trevlig och rätt snygg, jag har inte svårt att få kontakt med människor. Jag är, för att använda min syster Sofias uttryck, och något som även är typiskt för henne, en social kamilliont, som kan ha lika kul och släppa loss på en fest med punkare, som med fastighetsmäklare.Avsaknaden av Carrie-Miranda-Charlotte-Samantha vänskapen är inget som jag tänker på dagligen, det är heller inget som stör mig märkvärt. Jag skulle förvisso kunna säga att jag har den med mina systrar. Jag har även gjort avgörande val i mina liv som har försvårat för eventuella "bästisförhållanden". Jag har sedan 16 års ålder inte bott mer än 3 år i samma stad.Jag har, istället för ölhävartävlingar, såpabandy i overål med dekaler och nollning (om ni inte visste det, vanliga sysselsättningar under början av terminerna i Sveriges studentstäder), ägnat mig åt betydligt viktigare saker;kärleken. Jag har, varenda fredag, först tagit x2000 och seden tunnelbana till Alvik. Käkat Thaimat från stället med julbelysning året om, spelat mariokart och beskyllt Micke för fusk när han vinner, Badat badkar och somnat på Mickes arm. Det har varit mitt val, och för att vara ärlig så ångrar jag det inte en sekund.

Nej, mina vänner, det verkar inte bättre. Jag är för visso närmare 50 än 0, så på något sätt har jag anat att den här dagen var på ingående. Ändå är det med en skräckblandad förtjusning jag härmed låter restan av världen se mina första fysiska ålderstecken. ta da. Rynkor.

Aldrig har jag väl haft så mycket saker inplanerade på två dagar. Åkte från soliga Stockholm i morse i ottan och kom fram till Karlstad till lunch. Det är nåt med Karlstad som jag bara inte gillar. Det svenska småstadssyndromet. Även om det inte var söndag och så dött som det bara kan bli i en svensk småstad, så var det likssom lite ångestingivande.Hade tänkt att stanna några dagar, men jag gör nog bara det inplanerade och återvänder till den kungliga huvudstaden. Jag har fett ont i ett öra. Vaknade av det inatt och jag bestämde mig att det var dags att gå till doktor Carin. Eller i all fall ringa till doktor Carin och höra om hon hade en ledig tid. Doktor Carin a okey. Det är fördelen med mindre städer, man får komma samma dag.I morgon ska jag till världens elakaste tandläkare Kerstin, hon är en ond bitter människa, och vore det inte för att hon var den enda som hade tid så hade jag gjort allt i min makt för att få gå till en annan, men jag orkar inte jiddra, jag gör bara som min mamma har lärt mig, jag vänder andra kinden till. Kanske lite svårt när man har munnen full med konstiga sugpumpar, sprutor, bomull och ångest.Idag har jag varit på mitt första examensarbetemöte. Träffade lite spöken från gamla klassen och jag kände mig lite utanför som jag alltid gjort med dem. Så går det när man ägnar varje ledig dag och helg i Stockholm med sin kille. Jag har skippat alla gemensamma fester och overål-raj raj. kanske inte så mycket att stå efter ändå.När (om) den här 30-sidors vetenskapliga uppsatsen är färdig ska jag fira med en flaska Dunuvar. Själv.

Jag tänker ofta på gamla människor som inte har någon familj kvar. Kanske har de inga vänner heller.Tänk att gå igenom en dag, kanske en hel vecka, utan att någon pratar med dig! I stockholm är folk ganska duktiga på att ignorera varandra. Jag brukar sitta längst fram på buss 114 mot Minneberg och iakta människor när de kliver på bussen. Att passagerarna uppmärksammar busschauffören med ett vänligt leende eller en hälsning är ytterst ovanligt. Man visar sitt kort eller biljett i en sekund, med blicken riktad in mot bussen för att finna ett ledigt säte där man får sitta ostört. Busschauffören finns knappt. Det är en obetydlig skugga. En del av bussen. Lika viktig som skylten för maxpassagerarantal.Något som jag har fått med mig från min uppfostran, det är att man ska respektera andra individer. Man ska inte behandla andra människor som luft. -Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Så skriver författaren Hjalmar Söderberg i romanen Doktor Glas.Att inte bli uppmärksammad, att inte betyda något för någon, måste vara det värsta straff på jord. Att vara betydelselös och likgiltig.Jag brukar tänka på det varje dag och jag vet att jag kommer att föra det vidare till mina framtida barn. Ett leende kostar så lite, en hälsning, ett ursäkta mig, eller det bästa, en komplimang.Visst har vi alla varit med om det någon gång. Kanske står du och väntar på tunnelbanan, eller i kön till toan på krogen, så kommer det fram en person med vänliga ögon och säger: Vilen fin sjal du har! Eller, Så fin du är i håret. En sån sak kan ju rädda en hel dag. Och det kostar så lite.Emma